Om ambitioner

Alla har en bakgrund, Thomas Öberg 1996

.

Nu debuterar Den svenska tystnaden. Det är våren 2010 och vår musik är i någon mening med och formar detta nu.

Men detta nu har inte format vår musik. Om vi har relevans för nuet får andra bedöma, men nuet saknar i alla fall relevans för oss. Vår musik kanske uppfattas som tidstypisk, otidsenlig eller tidlös. Men – och nu talar jag som låtskrivare – jag kunde inte bry mig mindre om det.

Vad som är viktigt för mig är att musiken lever upp till mina ambitioner. Historien om dom här sångerna är till stor del historien om hur dessa ambitioner har formats i mig.
 Alla formas av sin historia. I stället för det hemska ordet rötter: kärnvirke, dom äldsta delarna, längst in i kärnan, hårdast, svårast att komma åt och påverka.

Några tidiga årsringar. Jag lyssnar på Alphaville två år i sträck och ambitionen att sjunga och spela börja ta form.
   Några år senare sliter jag ut ett videoband med Cirkus Broadway. Trubaduren, luffaren med uppspärrade ögon, orakad och långhårig i sliten hög hatt. Han sjunger historier på min egen dialekt från en stad inte långt från där jag bor. Ambitionen föds om att sjunga på sitt eget språk och se publiken i ögonen.

John Holm sjöng i mina sena tonår med en kniv mot strupen. Endast det nödvändiga hade han råd att yttra sig om. Bättre vara tyst än att sänka den ambitionen tyckte jag.

Pontus Wickman / Den svenska tystnaden