Intervju

DEN SVENSKA TYSTNADEN

Norra Grängesbergsgatan är sannolikt Sveriges mest internationella gata. Här, mellan centrala Malmö och det berömda Rosengård ligger en gata fylld av persiska möbelhandlare, arabiska pitabrödsbagare, jihad körskola, bosniska kökets grillvagn, garanterat oauktoriserade bilverkstäder, en kemifabrik, svartklubbar, grå klubbar, kulturföreningar, musikstudios och replokaler. Varje söndag parkerar här också de polska bussarna där gamlingar från Swinoujscie drygar ut den obefintliga pensionen med fulvodka och smuggelcigg medan polisen tittar år andra hållet. Här repar trion med det otypiska namnet Den svenska tystnaden.

– Renodla, kanske? Det har han definitivt tillfört bandet!
Pontus Wickman, John Bjerkert och Rickard Flygel får fundera ett ögonblick innan de levererar svaret på vad som varit det viktigaste producenten Jens Lindgård bidragit med till trion sedan de fann varandra på den lilla privatfestivalen Tigeröra i norra Skåne för ett par år sedan.

Pontus tittar lite frågande på de andra två innan han tar på sig rollen att utveckla svaret.
- Jens gjorde det rätt klart för mig från början att jazz är bra och reggae är bra och punk är bra. Men kanske inte i samtidigt och i samma låt. Han har hjälpt oss mycket med att rensa och hitta låtarnas renaste form och nerv.

Pontus har levt med många av de just färdigmixade låtarna rätt länge. Det är runt hans kompositioner trion samlar sig. Oftast här på Norra Grängesbergsgatan men de senaste månaderna allt oftare i Gula Studion några kvarter bort. Flera av låtarna har redan tidigare passerat ett antal demoinspelningar, studios och ivriga producentfingrar utan önskvärt resultat. Tvärt om faktiskt.

- Med Jens var det faktiskt annorlunda från första dagen. Vi fick ett jäkla förtroende direkt och har väl aldrig tvekat att ta till oss av hans erfarenheter och idéer, menar John och bjuder producenten på en burk folköl.

När Jens såg Pontus, John och Rickard för första gången på den lilla festivalen var han på jakt efter ett kärleksprojekt, ett projekt som han kunde jobba med parallellt med sitt vanliga jobb på Gula Studion i Malmö där han producerat band och artister som Doktor Cosmos, Etienne Charry, Hideki Kaji och, tillsammans med legenden Tore Johansson, akter som Spitfire, Bonnie Pink och Franz Ferdinand.

- Jag visste på en gång att jag ville jobba med Den svenska tystnaden. Dels är trioformatet jävligt spännande, sedan fastnade jag för att de spelade så bra och att låtarna var så komponerade och genomtänkta. Och ska jag vara ärlig betydde det en hel del att Pontus spelade på en skön gammal Hagström-gitarr och i en Hagström-förstärkare. Det tilltalade nörden i mig.

Men även om man hälsade och började prata om ett samarbete redan då var det långt ifrån klart att det skulle bli så. Pontus var lite bränd av “kreativa” producenter och Jens smärtsamt medveten om att band ofta inte har en aning om hur de själva låter. Självbilden kan emellanåt vara rent komiskt skruvad och kan man inte klara ut sådant från början kan det gå riktigt illa.

- Jag vill minnas att vi bokade en tid för att testspela och snacka ihop oss, säger Rickard. Och det var egentligen där och då de insåg att det fanns något att bygga vidare på. Jens avsikt var inte att producera fram något nytt ur bandet utan att frigöra det som redan fanns där. Och uppenbarligen var det något för nu ligger tolv unika, egensinniga och sticky låtar mixade och klara i väntan på att släppas i form av tre ep-släpp.

- Jag kände redan från början att det här inte var någon musik man skulle överproducera utan att det handlade om att hitta kärnan i låtarna och lita på den och därför var det viktigt att vi hittade nerven i låtarna redan när vi la grunden. Vi har ju pyntat otroligt lite i efterbearbetningen egentligen, å andra sidan har vi gjort extremt många tagningar och det låter verkligen trio om det vi spelat in.

För Pontus verkar triobegreppet  ha en närmast mytisk laddning. Han menar att han nästan alltid har spelat med trio när han spelat i band. Och att han helst vill höra trio när han lyssnar på andra.
- Jag blir bara förvirrad och vet aldrig vad jag ska titta på eller lyssna på om det är för mycket folk på scenen, skrattar han.
- Dessutom är det betydligt enklare att pussla ihop det med reptider när man bara är tre, säger Rickard  medan han brygger ännu en moccakanna kaffe.
Å andra sidan märks det extremt tydligt om någon fattas. Eller spelar fel. Eller har en dålig dag. Och det är den här nakenheten och utsattheten man måste vända till sin fördel för att triokonceptet ska optimeras.

- Jag tror också att det här passar låtarna så bra. Om jag skulle beskriva dem med ett enda ord skulle det nog vara “genomtänkta”. Går en låt i halvtempo är det för att det betyder något i just den låten. Det finns tydliga idéer bakom varför de låter som de gör och är uppbyggda, menar John.

Pontus erkänner att han ibland har gjort det väl svårt för sig när han skrivit låtarna. Han har haft en inre föreställning om hur de ska vara och ibland har det inneburit att han fått lära sig spela på helt nytt sätt för att få till det där han vill åt.
- Det har hänt att det har tagit några månader att få en låt klar bara för att jag har varit tvungen att lära mig att spela någon knepig sak jag aldrig tidigare gjort.
Och samma sak är det med lyriken.
- Jag tror att jag har en rätt klar idé om hur jag vill att en bra text ska vara. Jag försöker att vara mycket klar och enkel i de sakförhållanden jag beskriver. Där ska finnas det tillsynes enkla, där det inte finns en tvekan om att varje ord är etthundra procent sant och ärligt. Men också med en slags rebus som släpper in lyssnarens tankar, idéer och tolkningar.

Som med bandnamnet – Den svenska tystnaden – konkret och fullständigt oironiskt, och ändå undflyende som en doft eller en vag känsla av något välbekant men obehagligt.

Kanske är det det där med trioformatet igen. Ingen kan gömma sig. Varje ton hörs och varje ord. Och då måste de vara viktiga.

TEXT: Bertil Björk