Musikalisk biografi del 1.

Att förtjäna sina föräldrar

Min dotter är snart två, hon sjunger nästan lika mycket som hon pratar. Ett ständigt flöde som har sin inre lustkälla. Efter vad jag hört var jag likadan. En tidig bild är en utflykt i snön, familjen som en karavan med pappa först, sedan mamma och barnen i följd. Sist och långt efter dom andra går jag i min egen värld och sjunger, enligt historien melodin till Beethovens nia. Jag har inga egentliga minnen av händelsen, den har återberättats för mig och antagligen gjort mig generad och lite stolt. Det var ju ändå lite fint det här med musik i min familj och jag fick väl antagligen tidigt min ”begåvning” utpekad för mig. Min pappa var bra på att stöpa andra i sina former, att ge folk uppmärksamhet genom att tala om för dom vilka dom var.

Så jag konstaterar att musiken har sitt ursprung inifrån mig själv, samtidigt som den gav mig min första identitet.

Pappa var enligt egen utsago fullständigt tondöv, han förstod inte musik. Så det var med en för honom sällsynt ödmjukhet han konstaterade min musikaliska läggning. Jag fick ha musiken i fred.

Pappas inre liv var litteraturen värld och litteraturen var också en väg att bli till i hans ögon. Han såg på barn som hundar, som ett i bästa fall trivsamt bakgrundsorl. Man visste sin plats. Ett uttryck han hade var att barn skulle förtjäna sina föräldrar.

Med en blandning av slump och halvt medveten strategi fick jag också tidigt bekräftelse av pappa genom att nå honom i litteraturens värld. I skolans bibliotek hade mitt intresse fallit på en bok med en fantasieggande bild av en döskalle på omslaget. Jag lånade boken och gick sedan till pappa och frågade om den var bra. Jag trodde antagligen att pappa hade läst alla böcker i världen och att skolbiblioteket rymde dom flesta. Jag var kanske tio år och pappas kraftfullt positiva reaktion (JA!) satte en annan sten på plats i byggandet av min självbild. Boken jag valt var Edgar Allan Poe´s Sällsamma historier.

Pappa var född 1911 och uppväxt utan sina föräldrar, inhyst i en överklassfamilj med informator i stället för skolgång. En tioåring som läser Poe var för honom inte lillgammal, snarare den son han föreställde sig som sin.

Jag och mina syskon fick alla försöka förtjäna våra föräldrar. Jag hade turen att kunna göra det på ett område som var mitt eget, nämligen musiken. Jag är kvar i detta: dels musiken som en inre trygghet, en plats att vara ifred, en okomplicerad kravlös lek, dels kravet att intellektuellt prestera tillräckligt för att känna mitt värde. Därför är texterna det hårda arbetet för mig, medan musiken är lättsam och lekfull. Därför betraktar jag fortfarande texten som värdet på musiken; textens kvaliteter ger musiken sitt existensberättigande.

Den inre strängheten och kritiken, försöken att nå en godtagbar nivå, har varit en konstant följeslagare, men rollen som domare har växlat. Jag hade en vän i tonåren vars styvpappa var en avdankad jazzpianist. Han hade en gång spelat med Charlie Parker och dessutom på fyllan slagit ut tänderna på Freddie Wadling. Jag minns att jag sökte hans bekräftelse genom att sjunga och spela för honom. Jag valde Neil Youngs Thrasher och la i den all känsla jag förmådde. Hans omdöme etsade sig fast: om det hade varit på svenska hade jag blivit imponerad. Så jag bytte språk och letade sånger som motsvarade kraven. Ted Ströms Vintersaga spelade jag en vinter i tunneln till Gamla stans T-bana. Christian Falk gick förbi, stannade och lyssnade, kom sen fram och sa Fan va bra! och gav mig en slant.

Men att spela andras sånger var inte bra nog. Förr eller senare var jag tvungen att skriva egna.

Pontus Wickman / Den svenska tystnaden