snart bryts den.

Fugazi är ett band jag lyssnat mycket på i perioder de senaste tio, femton åren. Kanske är det den musik som format mitt sätt att föreställa mig möjlig musik mest. Mitt lyssnande på gruppen har sammanfallit med den period i mitt liv då jag försökt förstå hur man kan spela med andra musiker i en grupp. När jag skriver att dom påverkat mitt sätt att föreställa mig möjlig musik, så menar jag just i förhållande till en begränsad bandsättning. Inte så att jag i första hand snott idéer eller försökt låta som dom, utan genom att dom visat på möjligheten av helt andra musikaliska språk, en helt annan musikalisk logik än den gängse. Jag betraktar Fugazi, rätt eller fel, som ett unikt band som man gör klokt i att inte härma. I likhet med andra möjligen unika band som t ex Einstürtzende Neubaten, är deras kanske viktigaste roll inte att bilda skola utan att visa oss att en annan sorts musik är möjlig.

Genom åren har Fugazi fortsatt att liksom uppfordra mig genom att påminna om hur jag är låst i mina musikaliska mallar. Men vad är det med deras musik som har den effekten på mig? Med risk för att låta vag och allmängiltig skulle jag vilja säga att det speciella med bandet är vad de fyra instrumenten spelar i förhållande till varandra och framförallt i förhållande till vad de inte spelar. Tystnaden, både i absolut mening och i fråga om ett eller flera instrument, är kanske den viktigaste beståndsdelen i deras musik. De fyra instrumenten, det dom spelar och tystnaden mellan det som spelas, skapar en bild som saknar centrum. För någon annan mer insatt kanske texterna står i centrum, för mig är de mer eller mindre obegripliga. Inte heller står några melodier, harmoniföljder eller produktionen i centrum. På mina favoritskivor, End hits och Red medicine, är detta verkligen sekundärt eller saknas helt. I stället bildar musiken ett slags rörlig abstrakt skulptur; tyngdpunkten förskjuts ständigt och det hörbara och det ohörbara byter plats. Avsaknaden av ett centrum kan leda tankarna till andra genrer och beprövade grepp. Både ett jazzband med demokratiskt fördelade solon och ett funkbands kollektiva groove kan sägas sakna centrum, men Fugazi gör någonting annat. Dom lyfter varken fram den enskilda musikern eller skapar en komplex väv av rytmer. I stället kan den musikaliska strukturen liknas vid ett kollektiv sammansatt av fria individer. Det är här tystnaden spelar en viktig roll. Just genom att inte spela behåller delarna – de fyra instrumenten – sin självständighet gentemot helheten som därmed upplevs som fragmentarisk. Som ett fem bitars pussel med en stor tom (tyst) bit i mitten.

Ett kollektiv av fria individer. Det är att lustigt att när jag försöker beskriva ett bands musik som så ofta överskuggas av medlemmarnas politiska praktik (hårdnackad DIY), så landar jag i en bild som verkligen liknar en politisk idé.