Tre spelningar

Vi spelar på en nystartad festival i Lövestad (sorry vet ej namn eller adress) nu på lördag den 15 september, i stationshuset i Röstånga den 29e september och på Moriskan i Malmö den 6e oktober. Förutom gamla slagdängor kommer vi även spela den nya låten Född i Malmö. Den är en slags fortsättning på Barnomsorgen i södra Sofielund. Mer dokumentärt, mer text. Är någon nyfiken på dessa låtar, kan man komma till Moriskan den 6e oktober då texterna ska presenteras lite utförligt.

Publicerat i Diverse | Lämna en kommentar

Spelning på Debaser Malmö 11/7

Tidigare i våras vände vi blad. Vi hade inga nya låtar att repa in, inga bestämda mål i sikte, vilket var en ovan situation för oss. Vi bestämde oss för att träffas varje vecka och göra musikalisk work out, alltså träna disciplinerat på jobbiga saker, typ ovanliga takter. En av dessa övningar tog så småningom form och blev något som liknar en låt. Det tog tre månader att få någon slags spelbar ordning på den. Vi vände och vred, la till och drog ifrån, gick från Bo Hanssons lingonskog till Shellacs antimusik, hela tiden med King Crimsons asberger-skugga hängande över oss. Just den högpresterande Robert Fripps liksom döda blick och kalla leende på diverse youtube-klipp, har varit både en inspiration och ett rött bromsljus. Jag inser att vi tassar i samma kvicksand. Om inte en känsla vägleder en i sitt uttryck, vad ska man då följa? Matematiska formler? Andliga dogmer? Alltså, om man inte har en personlig text att utgå ifrån, vart tar man vägen då, och vad spelar det för roll? Jag har ingen aning (eller jo, det har jag kanske egentligen). Vi spelar i alla fall den nya låten på Debaser, liksom några av våra bästa och deppigaste låtar.

Publicerat i Diverse | 1 Kommentar

Markus Krunegård utan ängslan

Rent lexikalt är kanske att vara orädd och vara utan ängslan synonyma begrepp. Om vi krystar lite nu kan vi kanske i dagligt tal urskilja en nyansskillnad. Att vara orädd är att våga. Att våga är att göra något trots att man ser att det är förenat med risker. Att vara orädd är att se sin rädsla och att övervinna den. En drivkraft till att vara orädd kan då t ex vara rädslan att misslyckas. Att vara utan ängslan är någonting annat. Det är att bara göra, att våga eller inte våga kommer inte ens på fråga.

En orädd person säger ”jag har handlat efter mitt omdöme och det vore fel att ge mig sparken”, en person utan ängslan säger ”ge mig sparken om du inte gillar hur jag jobbar”. Om man jobbar med att uttrycka sig i ord eller musik så är det bra att inte vara feg, att vara orädd är bättre. Är man en artist utan ängslan kanske man t o m kan vara en stjärna.

Jag träffade en dam som var högstadielärare och mitt ombud från facket. Hon sa saker som ”jag tror på uppfostringsmetoden indoktrinering”, ”om de inte gillar hur jag jobbar får de ge mig sparken”, ”sina fiender ska man ha i handen”. När jag frågade om hon inte mött folk vid förhandlingar som hon saknade sympati för, sa hon ”jo rektorn den och den skulle ha en kula i pannan och jag skulle inte tveka att göra det”. När hon var barn och gick i skolan ifrågasatte hon en lärare och fick välja mellan ett streck och en lusing (tre streck och man fick sänkt ordningsbetyg, lusing är skånska för örfil). Hon valde en lusing. Hon röker på jobbet trots det kommunala rökförbudet och hennes elever älskar henne.

När jag skriver detta har jag Markus Krunegårds sista skiva i huvudet. Jag vet inte riktigt varför men jag tänker mig att han är en artist utan ängslan. Det är någonting i de lättuggade melodierna, de radioanpassade arrangemangen, den störiga rösten, de lite väl detaljrika och orimmade texterna. Kanske syns det även i hans ansikte. Jag uppfattar honom som osympatisk och gissar att jag skulle vara obekväm i hans sällskap. Och alldeles oavsett om han kallar sig själv Kungen av Peking (herregud!) ser jag honom som något av en stjärna.

Jag vet inte om de kommer ge mig sparken denna gång men jag hoppas att jag i framtiden inte får ångest inför möjligheten. Ja askan är den bästa jorden Markus, men jag hör inte någon jävla musik.

Publicerat i Diverse | Lämna en kommentar

Två spelningar i helgen

Hej, på fredag den 17e februari spelar vi på Demobanken på Stabelsbäddsgatan 3 i västra hamnen tillsammans med Nude Party. 22.30 står vi på scen. Kvällen efter den 18e spelar vi på förhandsvisningen av Fredrik Gerttens dokumentärfilm Big boys gone bananas på Moriskan. 20.30 står vi på scen där. Värt att nämna för vår del är att vi ämnar försöka spela vår nya låt “Barnomsorgen i Södra Sofielund” på spelningarna. Jag skriver försöker; låten är lågmäld, viskande, akustisk och kräver fokus på texten. Tänk er Land- och sjöväderraporten på låg volym i mysbelysning. Får se om publiken och lokalerna tillåter.

Publicerat i Nyheter | 2 Kommentarer

Fugazi – femte instrumentet är tystnad

Fugazi är ett band jag lyssnat mycket på i perioder de senaste tio, femton åren. Kanske är det den musik som format mitt sätt att föreställa mig möjlig musik mest. Mitt lyssnande på gruppen har sammanfallit med den period i mitt liv då jag försökt förstå hur man kan spela med andra musiker i en grupp. När jag skriver att dom påverkat mitt sätt att föreställa mig möjlig musik, så menar jag just i förhållande till en begränsad bandsättning. Inte så att jag i första hand snott idéer eller försökt låta som dom, utan genom att dom visat på möjligheten av helt andra musikaliska språk, en helt annan musikalisk logik än den gängse. Jag betraktar Fugazi, rätt eller fel, som ett unikt band som man gör klokt i att inte härma. I likhet med andra möjligen unika band som t ex Einstürtzende Neubaten, är deras kanske viktigaste roll inte att bilda skola utan att visa oss att en annan sorts musik är möjlig.

Genom åren har Fugazi fortsatt att liksom uppfordra mig genom att påminna om hur jag är låst i mina musikaliska mallar. Men vad är det med deras musik som har den effekten på mig? Med risk för att låta vag och allmängiltig skulle jag vilja säga att det speciella med bandet är vad de fyra instrumenten spelar i förhållande till varandra och framförallt i förhållande till vad de inte spelar. Tystnaden, både i absolut mening och i fråga om ett eller flera instrument, är kanske den viktigaste beståndsdelen i deras musik. De fyra instrumenten, det dom spelar och tystnaden mellan det som spelas, skapar en bild som saknar centrum. För någon annan mer insatt kanske texterna står i centrum, för mig är de mer eller mindre obegripliga. Inte heller står några melodier, harmoniföljder eller produktionen i centrum. På mina favoritskivor, End hits och Red medicine, är detta verkligen sekundärt eller saknas helt. I stället bildar musiken ett slags rörlig abstrakt skulptur; tyngdpunkten förskjuts ständigt och det hörbara och det ohörbara byter plats. Avsaknaden av ett centrum kan leda tankarna till andra genrer och beprövade grepp. Både ett jazzband med demokratiskt fördelade solon och ett funkbands kollektiva groove kan sägas sakna centrum, men Fugazi gör någonting annat. Dom lyfter varken fram den enskilda musikern eller skapar en komplex väv av rytmer. I stället kan den musikaliska strukturen liknas vid ett kollektiv sammansatt av fria individer. Det är här tystnaden spelar en viktig roll. Just genom att inte spela behåller delarna – de fyra instrumenten – sin självständighet gentemot helheten som därmed upplevs som fragmentarisk. Som ett fem bitars pussel med en stor tom (tyst) bit i mitten.

Ett kollektiv av fria individer. Det är att lustigt att när jag försöker beskriva ett bands musik som så ofta överskuggas av medlemmarnas politiska praktik (hårdnackad DIY), så landar jag i en bild som verkligen liknar en politisk idé.

Publicerat i Diverse | 1 Kommentar

Tjuv & polis

Jag jobbar sen en tid tillbaka med barn i ett socialt utsatt område i Malmö. Hur skriver man om en social problematik som inte är ens egen? Jag tror det är vanskligt att försöka sätta sig in i dom utsattas perspektiv och ge dom röst om man verkligen inte vet vad man talar om, alltså om man saknar egen erfarenhet. Jag tror också det är dödfött att försöka ge svar och lösningar, om inte annat framstår man bara som en tönt. Överhuvudtaget tror jag att abstraktion och politisk teori ska hålla sig borta från poptexten. Popmusik ska fungera från scen och måste kunna kommunicera. Och då handlar det om att ge konkreta bilder som reflekterar ett större sammanhang. Slutsatser får lyssnaren själv dra om hon eller han får lust till det.

Problemet  är att om man beskriver sakernas tillstånd som man iakttagit dom och detta tillstånd är miserabelt, så kommer texten man skriver att utstråla cynism. Och inte en cynism över det egna tillståndet, vilket är rätt vanlig depp och punkrockattityd, och inte heller över överheten som i den politiska proggen, utan cynism över dom utsattas tillvaro. Kan man göra det? Klart man kan.

Jag har gjort en cynisk låt som säger att killen är chanslös, men det tycker jag förstås inte han är. Den heter “Barnomsorgen i Södra Sofielund” och grundtanken är du föddes till tjuv, jag föddes till polis. Snart på en scen nära dig.

Publicerat i Diverse | Lämna en kommentar

Mattias Alkberg Anarkist

I helgen har jag läst och lyssnat på Mattias Alkbergs kombinerade bok och skiva Anarkist. Detta format är nytt för mig. Tidigare har jag stött på skivor med generösa textbilagor men detta är någonting annat. Boken innehåller förutom sångtexterna, bilder och information om inspelningarna, vilket är brukligt, även texter som i stil kanske närmast kan liknas vid krönikor, även om krönikor ofta är kortare än dessa. Jag känner mig som lyssnare och läsare inbjuden på ett sätt som jag många gånger önskat bli. Ni vet, man närläser den tekniska infon på skivor man älskar för att liksom komma närmare musiken. Man läser intervjuer, artiklar och recensioner. Men sällan känner jag att jag kommer närmare för det. Snarare blir man distraherad av alla filter som kommer i vägen. Detta är första gången, tror jag, som jag bjuds in i ett konstnärskap jag bryr mig om av konstnären själv, utan att för den skull konsten trivialiseras eller reduceras.

Mot slutet av boken finns en fin bild på vad jag antar vara Luleås stadssiluett i disigt motljus över havet, tagen från en utsiktspunkt med granar och stenbumlingar i förgrunden. Längst ned på sidan står skrivet någonting oläsbart i gråa bokstäver som försvinner in i bilden. Det visar sig vara texten till Super confidence, en av the Bear Quartets bästa låtar:

It’s a regional thing you probably won’t understand. It’s nothing I am proud of but it’s part of who I am.

Try to see the humor, the amount of self-contempt, not finishing sentences, my super confidence.

Här är det bra, nästan perfekt. Syrenerna har slagit ut och det är trettio grader lätt.

Myggen har inte visat sig än. Älven ligger blank och blickstilla men

Texten och sättet den förekommer på i boken, sammanfattar ganska väl allt som är fantastiskt med Alkberg och boken/skivan Anarkist. Det är privat, personligt och starkt knutet till en bestämd geografisk plats och dess specifika villkor, dess perspektiv på världen. Det skriker av motsägelser: det är en misstro mot möjligheten att kommunicera och samtidigt ett försök att göra det; det är ångest och mindervärdeskomplex men samtidigt eufori och djup insikt i det egna värdet; det är talspråkigt och lättförståeligt men samtidigt obskyrt, konstnärligt avancerat och svårgreppbart.

Avslutningsvis en önskan: Mattias Alkberg som sommarpratare 2012!

Publicerat i Diverse | 1 Kommentar

Recensioner och makten över språket

Vi släppte vår skiva för två veckor sedan. Första veckan var jag rätt knäckt av recensionerna. Dom låga omdömena (treor i snitt) är tråkiga för ett band som inte kan spela ute så mycket, men vad som framförallt irriterar mig är att dom påfallande osäkra skribenterna inte verkar ha tagit sig tid att lyssna. Texten i Gaffa är symtomatisk: ”[…] en skiva som är allt annat än omedelbar och som troligtvis kommer göra sig förtjänt av sina omlyssningar”.

Jo.

Jag tycker komplexitet är en styrka när man uttrycker sig konstnärligt och jag har strävat efter det. Men den främsta drivkraften är en vilja att kommunicera. Av dom första recensionerna att döma, har vi misslyckats med det. Och ja, det verkar bero på att skivan kräver mer än en genomlyssning.

Irriterande är också hur dessa skribenter strör mer eller mindre missvisande eller irrelevanta etiketter som progg, nyprogg, diskbänksrealism, socialrealism omkring sig.

Såga gärna skivan men för helvete: lyssna, lyssna igen, tänk och tyck själva och skriv sedan era texter.

Nu till någonting viktigare, apropå låten Kärnverksamheten.

Arbetsgivarorganisationen Bemanningföretagen har utlyst en tävling där det gäller att hitta ett passande ord för dom som jobbar inom branschen, ord som vikarie är ju inte helt träffande. Det vinnande förslaget ska belönas med en resa till Island. Nåväl, förslagen började strömma in men efter några dagar såg sig arrangörerna tvungna att komma med ett förtydligande om att ”ålägga sig en viss stilistisk återhållsamhet”. I praktiken innebar detta att förslagen som kom in censurerades. Snart bildades en alternativ kampanj där dom censurerade förslagen listades: slav, daglönare, låtsasanställd, nyträl, Las-lös, prekarie, flexhjon, osäkrad, livegen. Dom ledande förslagen på den officiella sidan kommer från cheferna själva. PR-fiaskot är ett faktum.

Publicerat i Diverse | 4 Kommentarer

Släppfest med gäster på Babel 17 / 9

Den 19 september släpps Den svenska tystnadens  självbetitlade fullängsskiva på vinyl och för nerladdning. Vi i bandet är mycket stolta över skivan och ville fira släppet ordentligt. Därför bjöd vi in fem malmöartister vi gillar att dela scen med oss lördagen den 17e september på Babel. Artisterna är Crying Day Care Choir, Pelle Hanspers, Gaby & the Guns, Edda Magnason samt YAST. Alla artister kommer spela två låtar var, utom vi som spelar fyra. Det kostar 40 kronor, vi öppnar klockan 19 och första bandet går upp strax därefter. Kom i tid och missa ingenting av detta!

Publicerat i Nyheter | Lämna en kommentar

Spelning på Klubb Sommar Stockholm 15 / 7

Ja, vi spelar tillsammans med MF/MB på Sommar, Flemminggatan 2. Ska bli riktigt kul. Vi ska spela 10 låtar tror jag, vårt bästa set ever.

Publicerat i Nyheter | Lämna en kommentar