Genom åren har Fugazi fortsatt att liksom uppfordra mig genom att påminna om hur jag är låst i mina musikaliska mallar. Men vad är det med deras musik som har den effekten på mig? Med risk för att låta vag och allmängiltig skulle jag vilja säga att det speciella med bandet är vad de fyra instrumenten spelar i förhållande till varandra och framförallt i förhållande till vad de inte spelar. Tystnaden, både i absolut mening och i fråga om ett eller flera instrument, är kanske den viktigaste beståndsdelen i deras musik. De fyra instrumenten, det dom spelar och tystnaden mellan det som spelas, skapar en bild som saknar centrum. För någon annan mer insatt kanske texterna står i centrum, för mig är de mer eller mindre obegripliga. Inte heller står några melodier, harmoniföljder eller produktionen i centrum. På mina favoritskivor, End hits och Red medicine, är detta verkligen sekundärt eller saknas helt. I stället bildar musiken ett slags rörlig abstrakt skulptur; tyngdpunkten förskjuts ständigt och det hörbara och det ohörbara byter plats. Avsaknaden av ett centrum kan leda tankarna till andra genrer och beprövade grepp. Både ett jazzband med demokratiskt fördelade solon och ett funkbands kollektiva groove kan sägas sakna centrum, men Fugazi gör någonting annat. Dom lyfter varken fram den enskilda musikern eller skapar en komplex väv av rytmer. I stället kan den musikaliska strukturen liknas vid ett kollektiv sammansatt av fria individer. Det är här tystnaden spelar en viktig roll. Just genom att inte spela behåller delarna – de fyra instrumenten – sin självständighet gentemot helheten som därmed upplevs som fragmentarisk. Som ett fem bitars pussel med en stor tom (tyst) bit i mitten.

Ett kollektiv av fria individer. Det är att lustigt att när jag försöker beskriva ett bands musik som så ofta överskuggas av medlemmarnas politiska praktik (hårdnackad DIY), så landar jag i en bild som verkligen liknar en politisk idé.

Problemet  är att om man beskriver sakernas tillstånd som man iakttagit dom och detta tillstånd är miserabelt, så kommer texten man skriver att utstråla cynism. Och inte en cynism över det egna tillståndet, vilket är rätt vanlig depp- och punkrockattityd, och inte heller över överheten som i den politiska proggen, utan cynism över dom utsattas tillvaro. Kan man göra det? Klart man kan.

 Jag har gjort en cynisk låt som säger att killen är chanslös, men det tycker jag förstås inte han är. Den heter tjuv och polis och grundtanken är du föddes till tjuv, jag föddes till polis. Snart på en scen nära dig.

Problemet  är att om man beskriver sakernas tillstånd som man iakttagit dom och detta tillstånd är miserabelt, så kommer texten man skriver att utstråla cynism. Och inte en cynism över det egna tillståndet, vilket är rätt vanlig depp och punkrockattityd, och inte heller över överheten som i den politiska proggen, utan cynism över dom utsattas tillvaro. Kan man göra det? Klart man kan.

 Jag har gjort en cynisk låt som säger att killen är chanslös, men det tycker jag förstås inte han är. Den heter “Barnomsorgen i Södra Sofielund” och grundtanken är du föddes till tjuv, jag föddes till polis. Snart på en scen nära dig.

Mot slutet av boken finns en fin bild på vad jag antar vara Luleås stadssiluett i disigt motljus över havet, tagen från en utsiktspunkt med granar och stenbumlingar i förgrunden. Längst ned på sidan står skrivet någonting oläsbart i gråa bokstäver som försvinner in i bilden. Det visar sig vara texten till Super confidence, en av the Bear Quartets bästa låtar:

 It’s a regional thing you probably won’t understand. It’s nothing I am proud of but it’s part of who I am.

Try to see the humor, the amount of self-contempt, not finishing sentences, my super confidence.

 Här är det bra, nästan perfekt. Syrenerna har slagit ut och det är trettio grader lätt.

Myggen har inte visat sig än. Älven ligger blank och blickstilla men

Texten och sättet den förekommer på i boken, sammanfattar ganska väl allt som är fantastiskt med Alkberg och boken/skivan Anarkist. Det är privat, personligt och starkt knutet till en bestämd geografisk plats och dess specifika villkor, dess perspektiv på världen. Det skriker av motsägelser: det är en misstro mot möjligheten att kommunicera och samtidigt ett försök att göra det; det är ångest och mindervärdeskomplex men samtidigt eufori och djup insikt i det egna värdet; det är talspråkigt och lättförståeligt men samtidigt obskyrt, konstnärligt avancerat och svårgreppbart.

Avslutningsvis en önskan: Mattias Alkberg som sommarpratare 2012!

Jo.

Jag tycker komplexitet är en styrka när man uttrycker sig konstnärligt och jag har strävat efter det. Men den främsta drivkraften är en vilja att kommunicera. Av dom första recensionerna att döma, har vi misslyckats med det. Och ja, det verkar bero på att skivan kräver mer än en genomlyssning.

Irriterande är också hur dessa skribenter strör mer eller mindre missvisande eller irrelevanta etiketter som progg, nyprogg, diskbänksrealism, socialrealism omkring sig.

Såga gärna skivan men för helvete: lyssna, lyssna igen, tänk och tyck själva och skriv sedan era texter.

Nu till någonting viktigare, apropå låten Kärnverksamheten.

Arbetsgivarorganisationen Bemanningföretagen har utlyst en tävling där det gäller att hitta ett passande ord för dom som jobbar inom branschen, ord som vikarie är ju inte helt träffande. Det vinnande förslaget ska belönas med en resa till Island. Nåväl, förslagen började strömma in men efter några dagar såg sig arrangörerna tvungna att komma med ett förtydligande om att ”ålägga sig en viss stilistisk återhållsamhet”. I praktiken innebar detta att förslagen som kom in censurerades. Snart bildades en alternativ kampanj där dom censurerade förslagen listades: slav, daglönare, låtsasanställd, nyträl, Las-lös, prekarie, flexhjon, osäkrad, livegen. Dom ledande förslagen på den officiella sidan kommer från cheferna själva. PR-fiaskot är ett faktum.

Dagen efter är det dags igen, på Debaser. Vi delar scen med Katakomb, Tildeh Hjelm samt  klubbarangörerna Halleluja från Göteborg.

Till bägge spelningarna utlovas nyskrivet material. Jag återkommer med tider.

tvärflöjt på Arbetsplatser är fula och Bengt, Nils Lidman
trombon på Åttahundra barn, Jens Lindgård
trumpet på Åttahundra barn, Petter Lindgård

inspelning, produktion och mix, Jens Lindgård i Gula Studion, Malmö
mastring, David Carlsson

omslag, Andreas Poppelier
foto på bänk,    Gabriella Bång
foto i studio, Martin Lindeborg
hemsida, Markus Slivka

text och musik, Pontus Wickman