Recensioner och makten över språket

Vi släppte vår skiva för två veckor sedan. Första veckan var jag rätt knäckt av recensionerna. Dom låga omdömena (treor i snitt) är tråkiga för ett band som inte kan spela ute så mycket, men vad som framförallt irriterar mig är att dom påfallande osäkra skribenterna inte verkar ha tagit sig tid att lyssna. Texten i Gaffa är symtomatisk: ”[…] en skiva som är allt annat än omedelbar och som troligtvis kommer göra sig förtjänt av sina omlyssningar”.

Jo.

Jag tycker komplexitet är en styrka när man uttrycker sig konstnärligt och jag har strävat efter det. Men den främsta drivkraften är en vilja att kommunicera. Av dom första recensionerna att döma, har vi misslyckats med det. Och ja, det verkar bero på att skivan kräver mer än en genomlyssning.

Irriterande är också hur dessa skribenter strör mer eller mindre missvisande eller irrelevanta etiketter som progg, nyprogg, diskbänksrealism, socialrealism omkring sig.

Såga gärna skivan men för helvete: lyssna, lyssna igen, tänk och tyck själva och skriv sedan era texter.

Nu till någonting viktigare, apropå låten Kärnverksamheten.

Arbetsgivarorganisationen Bemanningföretagen har utlyst en tävling där det gäller att hitta ett passande ord för dom som jobbar inom branschen, ord som vikarie är ju inte helt träffande. Det vinnande förslaget ska belönas med en resa till Island. Nåväl, förslagen började strömma in men efter några dagar såg sig arrangörerna tvungna att komma med ett förtydligande om att ”ålägga sig en viss stilistisk återhållsamhet”. I praktiken innebar detta att förslagen som kom in censurerades. Snart bildades en alternativ kampanj där dom censurerade förslagen listades: slav, daglönare, låtsasanställd, nyträl, Las-lös, prekarie, flexhjon, osäkrad, livegen. Dom ledande förslagen på den officiella sidan kommer från cheferna själva. PR-fiaskot är ett faktum.

Detta inlägg är publicerat i Diverse. Bokmärk permalink.Stängt för trackbacks, men du kanlämna en kommentar.

4 kommentarer

  1. Skrivet 13 October, 2011 klockan 4:20 pm | Permalink

    Jaha. Musikjournalisterna jobbar på ackord som vanligt. Och är mer intresserade av kvantitet än innehåll.

    Tråkigt att inte “diskbänksrealismmiljonerna” kommer att rulla in, men JAG tycker i alla fall att DST är både jävligt direkta och samtidigt oerhört djupa, i brist på ett mindre slitet begrepp. Komplexa om man så vill. Innehållsrika kanske jag menar.

    Första och hittills enda gången jag har sett DST live var på en privat födelsedagsfest för flera år sedan, men jag var helt knockad. Upprepade lyssningar på skivorna har följt, med en stigande känsla av innerlig kärlek.

    Ikväll är det äntligen dags att avnjuta DST live igen. Hoppas på “Bengt”.

  2. Pontus
    Skrivet 14 October, 2011 klockan 11:49 am | Permalink

    Jan: det är du och andra som kommit fram efter spelningar under åren som gjort att åtminstone jag (kan inte tala för dom andra i bandet) har kännt att vi varit på rätt spår. Jag vet själv hur det är; man går inte fram och berömmer ett band om man inte blivt berörd. Så tack! Det betyder allt. Jag är bra på självkritik men ibland får man inse faktum; att det är vi som har rätt och dom (recensenterna) som har fel.

  3. Micke Fant
    Skrivet 17 October, 2011 klockan 10:06 am | Permalink

    Tack för senast, Babel.
    Alltid en fröjd! Er musik är som en bra förälders kärlek: det ni ger är förbehållslöst men inte kravlöst.
    Inte för att det är någon tröst, men den stora majoriteten bokrecensenter läser lika illa som skivrecensenter lyssnar.
    /M

  4. Skrivet 1 November, 2011 klockan 12:32 pm | Permalink

    Ni förtjänar allt cred enl mig. Musikjournalister kan slänga sig någonstans

Skriv en kommentar

Din epostadress delas eller publiceras aldrig Obligatoriska fält är markerade med *

*
*

Du kan använda dessa HTML-taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>


5 + = sju