Markus Krunegård utan ängslan

Rent lexikalt är kanske att vara orädd och vara utan ängslan synonyma begrepp. Om vi krystar lite nu kan vi kanske i dagligt tal urskilja en nyansskillnad. Att vara orädd är att våga. Att våga är att göra något trots att man ser att det är förenat med risker. Att vara orädd är att se sin rädsla och att övervinna den. En drivkraft till att vara orädd kan då t ex vara rädslan att misslyckas. Att vara utan ängslan är någonting annat. Det är att bara göra, att våga eller inte våga kommer inte ens på fråga.

En orädd person säger ”jag har handlat efter mitt omdöme och det vore fel att ge mig sparken”, en person utan ängslan säger ”ge mig sparken om du inte gillar hur jag jobbar”. Om man jobbar med att uttrycka sig i ord eller musik så är det bra att inte vara feg, att vara orädd är bättre. Är man en artist utan ängslan kanske man t o m kan vara en stjärna.

Jag träffade en dam som var högstadielärare och mitt ombud från facket. Hon sa saker som ”jag tror på uppfostringsmetoden indoktrinering”, ”om de inte gillar hur jag jobbar får de ge mig sparken”, ”sina fiender ska man ha i handen”. När jag frågade om hon inte mött folk vid förhandlingar som hon saknade sympati för, sa hon ”jo rektorn den och den skulle ha en kula i pannan och jag skulle inte tveka att göra det”. När hon var barn och gick i skolan ifrågasatte hon en lärare och fick välja mellan ett streck och en lusing (tre streck och man fick sänkt ordningsbetyg, lusing är skånska för örfil). Hon valde en lusing. Hon röker på jobbet trots det kommunala rökförbudet och hennes elever älskar henne.

När jag skriver detta har jag Markus Krunegårds sista skiva i huvudet. Jag vet inte riktigt varför men jag tänker mig att han är en artist utan ängslan. Det är någonting i de lättuggade melodierna, de radioanpassade arrangemangen, den störiga rösten, de lite väl detaljrika och orimmade texterna. Kanske syns det även i hans ansikte. Jag uppfattar honom som osympatisk och gissar att jag skulle vara obekväm i hans sällskap. Och alldeles oavsett om han kallar sig själv Kungen av Peking (herregud!) ser jag honom som något av en stjärna.

Jag vet inte om de kommer ge mig sparken denna gång men jag hoppas att jag i framtiden inte får ångest inför möjligheten. Ja askan är den bästa jorden Markus, men jag hör inte någon jävla musik.

Detta inlägg är publicerat i Diverse. Bokmärk permalink.Stängt för trackbacks, men du kanlämna en kommentar.

Skriv en kommentar

Din epostadress delas eller publiceras aldrig Obligatoriska fält är markerade med *

*
*

Du kan använda dessa HTML-taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>


nio + 9 =